Tillbaka till sanden

Skriver detta inlagg hemma hos en kompis. Inga svenska bokstaver.

Jag har glomt laddaren till min laptop hemma i Sverige...suck...
Ingen dator i lagenheten = ingen musik, inget internet, inget blogskrivande. Maste forsoka finna en laddare som passar vilket verkar vara klurigt da det ar viktigt att det ar ratt sorts adapter.

Vi ar pa vag till stranden nu. Bla himmel, stralande sol och 30 grader varmt. Nu ska jag forsoka njuta av de tva sista manaderna i okenlandet.

Kram pa er alla!

Hemma i Linköping

Är hemma på visumresa. Sammanfaller turligt nog med påsken och det underbara vårvädret. Bessie och jag gick runt Stångån idag...fick lyckokänslor i hela kroppen!!! Imorgon blir det att fara till Blåkulla...ehh...jag menar Tranås och fira påsk med familjen.

Helgens beachparodi

Lördag morgon och solen lyser. Vi åker till stranden efter lunch. Efter 45 minuters bilfärd kommer vi äntligen fram till närmaste avloppsfria strand - Quarrabulli.

Lite kyligt kanske men vi håller ut.

Oj, vad snabbt den där fronten dök upp.

Och så kom regnet..

Passa er ungar

Det känns som att de inhemska småkillarna blir tuffare och tuffare. Häromdagen när jag promenerade hem från stan tillsammans med några vänner så kom det upp en liten kille (uppskattningsvis cirka 7 år gammal) bakom mig och klatschade till mig rejält på rumpan. Tyvärr blev både jag och mina vänner så överumplade allihopa att vi inte hann reagera innan han var borta. Men det är inte första gången det händer. Tydligen har det blivit lite av en sport för många unga män och småkillar att försöka "ta" på en europeisk kvinna.

Min kompis Klara blev ifattkörd bakifrån av en bil där en man hävde sig ut genom fönstert och daskade till hennes rumpa. Det var en riktigt farlig situation där hon lätt kunde blivit överkörd. Ett gäng äldre män såg situationen och började jaga killen i bilen utan framgång. Så det är ju självklart inte ett accepterat beteende i samhället. Vill poängtera att vi är väldigt välklädda när vi går omkring på stan...om någon trodde något annat.

Nästa gång det händer mig hoppas jag på att vara lite mer snabb i reaktionen. En riktig utskällning skulle kännas gott att få ur sig...

Blind

Om man är här för länge kan man bli både blind och döv. Under tidsperioden precis innan jag förlängde kontraket kände jag att här finns väl inga problem? Man ser saker utan att riktigt se dom längre eftersom man blir så van. Pengarna rullar in och jag kan åka till stranden på helgerna. Livet leker. Maten på Saraya har blivit bättre även om det fortfarande är svindyrt. Folk ropar "Welcome to Libya", "How are you sweetie" och "You are beautiful" på stan. Kan det bli bättre?

Men det räckte att bara skriva på förlängningskontraket så drabbades jag av känslan - hjälp vad har jag gjort. Två månader till? Och helt plötsligt har jag börjat se det där igen som jag månaderna innan bara gick förbi. Som t ex det lilla skjulet 50 meter från huset där jag bor där det bor fyra (minst) afrikanska immigranter inhysta utan vare sig vatten, el eller värme. De bor i något som skulle blivit en transformatorstation till ett höghus som aldrig byggdes klart. Och i ett annat skjul längre bort bor ett annat gäng. Dessa orättvisor. Ibland så står det mig upp i halsen. Om sex dagar ska jag hem på visumresa. Det behöver jag.

Vem vill inte bo i en transformatorstation?

Det är lite jobbigt när det blåser och taket försvinner.

Jag och Ann-Louise

Ann-Louise är en mycket god vän och kollega här i Tripoli. Hennes dotter har tagit den här bilden som är från när vi var i Tunis. Tyckte det var en söt bild...

Gatan

Ja, så här såg gatan utanför mitt jobb ut för några veckor sedan. Om ni inte känner igen er så beror det på att bilden togs i motsatt riktning denna gång. Kolla in grushögarna...kan det vara nåt stort på gång?

Förlängt kontraktet

Jag har glömt bort att berätta att jag tillslut valde att förlänga kontraktet två månader. Hemfärd 24 juni istället för i april.

Gibli - 37 grader

Idag har vi haft sjukt varmt ute. 37 grader i skuggan!!!
Det var som att kliva ut i en het vägg när jag lämnade lägenheten mitt på dagen. Gibli kallas det.

Hittade detta på Wikipedia.se:
"Under vår och höst blåser en het, torr, sandmättad sirocco (i Libyen kallad gibli), en sydlig vind som varar mellan en och fyra dagar. "

Ny väninna

Det är svårt att lära känna libyerna "på riktigt". Kultur och tradition gör att de håller hårt på det privata och som utlänning blir man sällan insläppt i den privata sfären. Men nu har jag änligen lyckats bli riktigt god vän med en nyanställd libysk tjej på jobbet. Hon ska jobba som trainee i vårt projekt och jag har tagit hand om henne en del de senaste två månaderna.

Som tack för att jag hjälper henne ger hon mig kakor och godis hela tiden på jobbet. Eftersom det är väldigt oartigt att tacka nej till gåvor så stoppar jag gladeligen i mig alla sötsaker. En inhemsk väninna kan vara värt några extra kilon. Nu har jag även blivit hembjuden till hennes familj nästa helg och den chansen tänker jag inte missa. Att få inblick i en libysk familj "på riktigt" har jag sett fram emot länge. Jag återkommer självklart med en rapport efter hembesöket.

En gratulation till

Syrrans goding och mitt gudbarn Rasmus fyller 3 år idag 18 mars...
Grattis Rasmus!

En gratulation

En god vän fyller 40 år idag! Grattis Sofie

- en vildväxande malva till dig

Leptis i repris

I lördags besökte vi ännu en gång Leptis Magna. Denna enastående romerska lämning efter en stad som kejsare Septimius Severus lät uppföra som "Afrikas Rom". Det är bara helt fantastiskt eller fullkomligt vansinnigt (välj själva) att man kan kliva omkring mitt bland och på de oskyddade lämningarna.

Luftföroreningar och den ökande turismen sliter hårt på kulturarvet. Min gissning är att om tio år får man inte klampa omkring här på samma sätt. Man betalar 36 kr för att komma in på området. Ska man behöva bli ruinerad för att se ett världsarv? Hehe...

Kan inte turisterna visa lite hänsyn?

Inte ens Medusa får vara ifred...

Vad finns bakom horisonten? Europa...

Valet och kvalet

Fredag den 13 mars. Idag fyller Bessie sex år. Jag ringde till henne och gratulerade. Hon sov i ex-svärfars knä. Bessie verkar ha det bra.

Jag funderar på att förlänga mitt kontrakt i Tripoli med två månader. Två månader kanske inte låter så mycket i mångas ögon...men det är så svårt att ta beslutet. Jag trivs så bra hemma i Linköping. Ändå känns det som om jag måste ta vara på den speciella tillvaro jag upplever här. Särskilt eftersom det tog flera månader att anpassa sig till det nya landet, kulturen och jobbet.

Jag måste sätta mig ner och skriva en lista med för- och nackdelar.

Rom

Ursäkta avbrottet men jag tog på mig spenderbyxorna och åkte till Rom. Det är nog första gången jag har upplevt en storstad där det kulturhistoriska arvet är så välbevarat utan att påverka stadens funktion. Det gamla och det nya samsas sida vid sida och ruinerna får vara en levande del av den modernare staden. Det är som om romarna genom alla tider har förstått sig på att värna om tidigare epokers byggnadsverk samtidigt som de har insett att bevarandet inte får lägga en död hand på omkringliggande ytor. Hoppas inte nån påläst byggnadsantikvarie läser detta inlägg för jag inser att jag är ute på hal is här. Möjligtvis kunde man sakna fler nutida arkitektoniska inslag i Roms innerstad...ja nu har jag kastat den pinnen så nu är det väl bara att vänta på mothugg. Det var iallafall fem underbara och innehållsrika dagar.

Mitt resesällskap gjorde sitt bästa med att försöka överbelasta mig med kulturella upplevelser men jag höll stadigt emot och lyckades t.o.m. få tid över till shopping. Vi hade en mycket trevlig guidebok som hjälpte oss med det mesta. Exempelvis fick vi veta att "den sydländske älskaren lever och frodas" och att skandinaviska kvinnor ska vara väl medvetna om detta.

Colosseo i eftermiddagssol

Utsikten från hotelltaket

Utsikt från Peterskyrkans kupol.

Svimmade nästan pga höjdrädsla.

Spanska trappan

Jag tar inte ett steg till.

Det är inte billigt att shoppa i Rom men det

är en viss känsla med att kunna säga "detta

köpte jag i Rom" som den trevliga

guideboken uttryckte det.

Vårtecken

Träden blommar på olika sätt...

Tunisien

Senaste veckan har präglats av internetstrul, elavbrott och en fantastisk resa till Tunisien. Jag väljer att beskriva det sistnämnda. Jag och fem kollegor beslutade oss för att ta chansen och besöka grannlandet Tunisien i fyra dagar. Vi bodde mitt i centrala Tunis som är huvudstaden. Vi njöt av den organiserade stadsmiljön med välstädade gator, arkitektoniska variationer och fungerande kollektivtrafik. Tunisien kändes som ett franskt paradis med arabisk toutch. Sen drack vi en del vin också.

Utsikt från hotellrummet

Ser ni strukturen?

Roliga hus

Den myllrande Medinan

Sidi Bou Said, underbar bergsby

Fika med tunisiska vänner

Orostecken

Det kanske är bra att jag ska åka hem om två månader. Jag börjar se orostecken på himlen:

1. Jag har börjat säga Insh'Allah i tid och otid.

2. Istället för att gå omkring spänd och ständigt beredd på att slå ner alla karlar jag möter på gatan så har jag börjat njuta av alla knäppa tillrop.

3. Jag börjar tycka att trippelparkering är ett helt ok sätt att parkera bilar på.

4. Jag är mycket oroad över att jag mer och mer tilltalas av hysteriska paljettklänningar.

5. Tycker det är helt ok att lyssna på Westlife (pojkband). Mina kompisar Ann-Louise och Klara har spelat det i bilen under fyra månader och vägrar byta band.

Min arabiska

Arabländerna har alla sina olika dialekter. Libyernas arabiska skiljer sig tydligen ganska rejält från vad som anses vara "vanlig" arabiska. Jag har lyckats lära mig ett tiotal ord nu och jag tycker man klarar sig ganska bra med detta begränasade ordförråd:

Vardagsfraser:
Ins'Allah - Om Allah vill
Salamalejkon - Goddag
Chin chow - Hur är läget (slang)
Masalama - Hejdå
Mafish moshkula - Inget problem
Moshkula kabir - Stort problem
Gadesh? - Hur mycket?
Chukran - Tack
Mia mia - Kanoners

Användbart i taxin:
Toul - Rakt fram
Yamin - Höger
Yassar - Vänster

Årets första dopp

Gårdagen spenderades på Quarabulli beach cirka 40 min från Tripoli. 25 grader varmt och strålande sol. Vi väljer att inte bada vid stränderna mitt i Tripoli på grund av att stadens avlopp går ut i olika ledningar där. Ibland är det en fördel att känna till en stads tekniska infrastruktur.
Vi hade en fantastisk dag på stranden med bad, lekar och picknick. Den rutinerade Viktoria hade solskyddsfaktor 30 på hela kroppen och har (tyvärr) inte ens fått fräknar. Mina orutinerade kollegor valde att inte smörja sig alls vilket några av dom ångrade sedan på kvällen.

Nu blir ni bra avundsjuka va?

Ja...dom här umgås jag med...typ hela tiden.

Ser ni Baywatch-stilen?

Internetstrul

Vårt internet i huset stängs av och på utan att vi riktigt vet orsaken.
Men det är väl som vi brukar säga "Welcome to Libya"!

Zoo

Vi besökte Tripoli Zoo för några dagar sedan. Jag var orolig för hur jag skulle klara av att se djuren, burarna etc då standarden och skötseln inte går att jämföra med europeiska normer. Men jag klarade eldprovet och vi hade faktiskt en trevlig dag. Ganska annorlunda mot svenska djurparker rent säkerhetsmässigt. Lejonet skulle nog inte ha några problem att rymma om det fick lust till det. Man kom verkligen djuren nära vilket även innebär att djuren matades med allt möjligt som de inte ska matas med.

Tidsbrist

Dagarna går för fort. Min kollega och nyfunna vän Elin åker tillbaka till Sverige på måndag efter 1 år på plats. Vilken förlust för gänget...suck. Vi försöker ta vara på hennes sista vecka genom att förgylla fritiden med olika restaurangbesök, filmkvällar, shopping mm. Jag har därför lite ont om tid att skriva på bloggen. Livet kommer ivägen så att säga. Skickar med en bild från en fikapaus på kontorets tak.

Dagens bild

Nä men nu börjar det hända nåt...

Saraya

Al Saraya heter ett av stammishaken. Denna restaurang besöker vi ca två ggr/veckan. Notera att vi sitter utomhus 24 januari kl 19.00 på kvällen. Anledningen att mina vänner ser så glada ut är att restaurangen har fått en ny meny. De har lagt till två nya rätter bland de tio gamla vanliga. Ett stort framsteg!

Bröllop nr 2

Gårdagkvällens bröllop var same same but very different. Samma procedur med maten, bruden på ett podium, rumpdans och alldeles för hög musik. Den stora skillnaden var att det var en mycket roligare stämning. Brudparet har träffats via jobbet...och lyckats få familjerna att gå med på giftermål. Bruden såg riktigt lycklig ut hela kvällen. Den här gången kom brudgummen in i lokalen och hämtade bruden på natten. Man såg tydligt att de verkligen trivdes i varandras sällskap. Det finns nåt mycket positivt i att välja sin livspartner själv! Tyvärr inga bilder denna gång heller.

Derby

Tripoli stad har två fotbollslag. Ena laget har röd-vita tröjor andra laget har grön-vita tröjor. Fotboll engagerar enormt mycket. När det är derby så blir folk som galna i stan.

Redan på förmiddagen åker supportrar omkring i bilar på stan och tutar som om det är det roligaste som finns. Jag har aldrig tidigare upplevt ett land där biltutan har en så viktig roll. Firandet eskalerar under eftermiddagen fram till matchstart som är ca 19.00. Det här med arbete är ju lite si och så här vilket innebär att det är många som är ute på gatorna och "laddar". Det behövs inte alkohol för att bete sig som en galen supporter. En vanlig företeelse är att trycka in så många man kan i en bil och sen köra helvilt genom stan och hänga ut genom bilfönstrena och skrika. Det roligaste att titta på (om man inte själv sitter i bilkö) är när supportrarna stoppar trafiken på vägarna och försöker få bilisterna att gå ur sina bilar och dansa på gatan.

Tillfälligt trafikstopp

Man kan även sitta PÅ bilen

Bröllop nr 1

Igår var jag på första bröllopet. En mycket speciell tillställning enligt mitt tycke. Först en rättelse: Jag hade missförstått det där med ceremonin i moskén. Det är bara den nyblivne maken och brudens pappa som går till moskén för att få äktenskapet signerat. Bruden har inget med själva ceremonin att göra (såklart).

Vi anlände kl 21.30 till festlokalen. Vi var kanske sammanlagt 60 kvinnor på festen. Dukningen var överdådig med tyg, rosetter och plastblommor. Som pricken över i så är det genomskinlig plast över dukar och stolar. Arabisk diskomusik dunkar i högtalarna hela tiden så man knappt hör vad man tänker. Klädstilarna varierade kraftigt - allt från cerisa paljettklänningar till långbyxor.

Maten kommer i omvänd ordning jämfört med vad vi är vana vid. Först mandeldryck och kaka. Sedan te och tårta. Sist kommer varmrätten. Mellan rätterna går kvinnorna upp på ett dansgolv och skakar på sina höfter och rumpor till musiken. Dansen går ut på att de ogifta kvinnorna i lokalen ska visa de äldre att de har bra höfter för att föda barn. Då äktenskap ofta sker mellan familjer som känner varandra så är chansen stor att kvinnornas blivande svärmödrar är på festen.

Ungefär samtidigt som tårtbitarna delades ut började det jollras i lokalen. Musiken ändrade karaktär och blev mer dramatisk samtidigt som bruden skred in i lokalen omsvärmad av kvinnliga släktingar. Bruden var sminkad i lila och rosa färger och iklädd en vit bröllopstårteklänning med spetsar och rosetter. Jag som bara har sett denna kvinna i slöja och svart kåpa innan hade svårt att hitta något som helst igenkänningstecken på att det var hon.

Det var ungefär här jag började må dåligt. Jag har aldrig sett en så olycklig brud i hela mitt liv. Hon såg ut som om hon var på väg till sin egen begravning. Troligtvis var hon livrädd helt enkelt. Bruden satt sedan i en soffa uppe på ett podium hela kvällen, med korta pauser för lite mat och lite dans. Efter varmrätten var alla i lokalen ganska snabba på att resa sig och gå hem. Vi gick fram och lyckönskade bruden innan vi gick hem. Hennes syster som stod bredvid skickade med en önskan "pray for her tonight”. Bröllopsnatten är tydligen inte alltid ett glädjeämne för kvinnor här.

Tyvärr fick vi inte fotografera på bröllopet men vi tog en bild på oss själva innan vi gick dit. Jag har inte frågat om lov att lägga ut bilden så jag har beskurit den lite.

Dagens bild

Nåt nytt är på gång...nya hål...nya gruslaster

Våren är på väg

Läste på aftonbladet.se att måndag den 19 januari anses vara den största deppardagen genom tiderna. Troligtvis en mycket vetenskapligt underbyggd nyhet...host och harkel.

Men om det finns någon som helst sanning i detta påstående så känns det viktigt för mig att rapportera dagens upptäckt: Flera trädsorter här har gått in i vårblommning. Denna betraktelse kanske kan hjälpa Er som just idag har drabbats av en tillfällig vinterdepression. Våren är på väg norrut. Nästa eller nästnästa helg ska jag ta första vårbadet i havet.

Jo, jag ska bada...men inte idag.

Bröllop

Jag har fått två bröllopsinbjudningar! Båda bröllopen är i nästa vecka. Det är tjejer på jobbet ska gifta sig med varsin make som familjerna valt åt dem (nuförtiden tror jag tjejerna kan påverka ganska mycket i val av make). Som ni märker är framförhållningen annorlunda här. Den ena tjejens bröllop blev bestämt för tre veckor sedan. Den andra har vetat om det några månader.

Själva giftermålet består av två delar om jag har uppfattat det rätt:
1. Ett avtal som skrivs mellan papporna och som handlar om ekonomiska faktorer.
2. En ceremoni i moskén.

Bröllopsfesten på kvällen är uppdelad. Kvinnor och män firar inte tillsammans. Kvinnorna firar i en festlokal med mat och dans. Det är dessa fester jag ska på - återkommer med beskrivning när jag varit där. Männen firar på eget ställe och åker på kvällen omkring i dekorerade bilar och tutar över hela stan. Sent på natten kommer den nyblivne maken in i festlokalen och hämtar sin hustru. Innan mannen kliver in i lokalen måste alla kvinnor klä på sig sina slöjor. De nygifta åker sedan till sin nya bostad och för första gången någonsin är de helt själva med varandra (om allt har gått rätt till). Efter bröllopet paret lediga från jobbet ca 1-2 månader. Det är vanligt att kvinnan inte går tillbaka till yrkeslivet efter att ha blivit gift.

Matta

Gårdagens stora inköp - en gammal matta.

Undrar hur jag ska få hem den?

Min fortsatta sportkarriär

Någon kanske minns min påbörjade karriär som innebandystjärna i höstas? Fösta gången vi spelade upptäckte jag att jag var en lirare, andra gången vi spelade sträckte jag låret och sen blev det inte mycket mer på grund av diverse hälsoproblem. Nu har svenskarna på Ericssoncampen flyttat därifrån och vi har inte längre tillgång till idrottshallen.

Nu efter julhelgerna var vi ändå sugna på någon slags motion. Vi har därför köpt gymkort. Det finns (vad vi vet) bara två gym i Tripoli dit kvinnor är välkomna. Ett tjusigt gym för ca 1500 kr i månaden och ett otjusigt för ca 170 kr i månaden. Vi har köpt kort på det billiga gymmet som påminner mycket om hur gym ser ut i amerikanska 80-talsfilmer. Kvinnor är välkomna tre dagar i veckan. De har en liten aerobicshall och ikväll var vi för första gången med på ett pass. Vår instruktör som är en extremt vältränad afrikan går numera under namnet "duracellkaninen". Om karriären i aerobicshallen blir längre än på innebandyplanen så har jag goda chanser att få upp en hyfsad kondition.

Same same

Uttrycket “same same but different” har fått en helt ny betydelse för mig här i Libyen. Hemma använder vi det ofta i skämtsamma ordalag. Har används orden ”same same” hela tiden av libyer. Det ingår i den engelska vokabulär bestående av ca 10 ord som de flesta kan.

Beställer du kyckling och får in kamel och frågar om detta så svarar de troligtvis ”same same”. Mat är mat. En tröja med ett märke som det står Adibas på är samma som Adidas -”same same”. Kläder är kläder. När man lever med begränsade tillgångar så blir detaljer inte lika viktigt. Något mycket tänkvärt att försöka ta till sig.

Bye Jasenko

Efter tre år så har projektets GIS-proffs beslutat sig för att återvända till Sverige. Men nej...Linköping får inte tillbaka honom. Tre år är lång tid i Libyen! Häromdagen åt vi brunch med Jasenko på Café O2. Kvällens avtackningsmiddag spenderades på stammis-restaurangen Rutiga Duken.

O2

Rutiga Duken

En åtråvärd ljusstake

Innan jul köpte jag en vacker ljusstake i den gamla Medinan. När jag packade inför julledigheten bedömde jag att ljusstaken skulle ligga i handbagaget. Ja, det var mycket naivt tänkt...men så blev det. På Amsterdams flygplats gjorde de självklart bedömningen att jag kunde slå någon medpassagerare på flygplanet med ljusstaken så jag fick inte ta med den. (Själv anser jag att vin- och spritflaskor är farligare potentiella vapen men det var inte läge att ta den diskussionen). Det fanns ingen tid kvar att checka in den utan jag fick bara lämna den till personalen som bedyrade att de skulle lämna in den på Schiphol Lost and Found Department så jag skulle kunna hämta upp den där vid senare tillfälle.

Dagarna efter hemkomst mailade jag Lost and Found Department ett antal gånger – ingen ljusstake inlämnad. På tillbakavägen till Tripoli kontaktade jag Lost and Found under mellanlandningen i Amsterdam – ingen ljusstake.

Efter att ha formulerat två aggresiva mail till Schiphol igår morse (där jag antydde att ljusstaken har blivit stulen av någon i deras personal) så fick jag plötsligt ett annorlunda svar två timmar senare. Ljusstaken var återfunnen men jag var tvingad att hämta den på plats innan 21 januari (haha...så komiskt eftersom jag nyss var där). Alternativ två var att skicka den med budfirma till Sverige innan 21 januari annars skulle de slänga den. Jag valde det senare alternativet trots kostnaden eftersom jag verkligen gillar min ljusstake. Om allt går som det ska kommer jag nu få hem min DYRA men underbara ljusstake tillslut...men är det inte märkligt att de plötsligt hittade den ett par timmar efter att de hade fått in mina anklagande mail?

Welcome back

Jag har inlett period två i Tripoli stenhårt genom att:
1. Äta ej genomstekt kyckling på restaurang (väntar med spänning på resultatet).
2. Borstat sönder tandköttet och sedan frätt sönder resterna med Corsodyl (i rädsla för att få problem med visdomständerna igen) vilket nu innebär att jag har svårt att äta eftersom hela tandköttet är sårigt med små blåsor.
3. Försökt ta ut pengar i olika VISA -automater och misslyckats varje gång. Däremot har pengarna dragits från mitt konto vilket har lett till ett antal ordstarka konversationer med banken hemma i Linköping.
4. Har med anledning av Palestinakonflikten blivit utskälld av en ung frustrerad man på stan som skrek ”you shall expect fight and resistance”. Vad svarar man? Tyvärr tror fortfarande många här att om man är från väst sa är man automatiskt allierad med Israel och USA.

Att göra lista:
1. Försöka få ut pengar i en VISA-automat eller låna ihop pengar från vänner.
2. Köpa en Palestinasjal så jag slipper bli påhoppad. Har finns Palestinasjalar i massor av fina färger. Jag funderar på en lila- och svartrutig.
3. Sluta borsta tänderna några dagar med hopp om läkning.
4. Kolla kycklingköttet innan jag ätit upp mer än halva kycklingfilén nästa gång.

Tillbaka till värmen

Jag kom hit med flyget idag iförd långkalsonger, stor stickad tröja och vinterjacka. Den munderingen kändes helrätt imorse kl 04.30. För er som inte noterade det så var det svinkallt ute. I Tripoli möttes jag av 20 graders sommarvärme och strålande sol. Jag hade liiiite för mycket kläder på mig kände jag när jag satte mig i bilen som hade uppnått ca 50 grader på parkeringen. Men nu är jag glad för min vinterpackning. I lägenheten är det råkallt och fuktigt.

I mellandagarna fick jag veta att min kollega i Linköping inte finns hos oss längre. Känner sorg i hjärtat och emellanåt ilska till ingen nytta. Jag har funderat mycket på hur mycket en person kan lämna efter sig trots att hon inte finns kvar. Genom att ha haft förmånen att jobba med Gunilla har jag fått med mig kunskaper som jag kommer att ha nytta av hela livet. Men det allra viktigaste som hon har bidragit med är att stärka mitt mod.
Har ni tänkt på det - att genom att själv visa stort mod kan man hjälpa någon annan?

Trots denna sorg har min julledighet ändå varit mycket fin och avkopplande. Imorgon blir första jobbdagen efter ledigheten.