Tillbaka till sanden

Skriver detta inlagg hemma hos en kompis. Inga svenska bokstaver.

Jag har glomt laddaren till min laptop hemma i Sverige...suck...
Ingen dator i lagenheten = ingen musik, inget internet, inget blogskrivande. Maste forsoka finna en laddare som passar vilket verkar vara klurigt da det ar viktigt att det ar ratt sorts adapter.

Vi ar pa vag till stranden nu. Bla himmel, stralande sol och 30 grader varmt. Nu ska jag forsoka njuta av de tva sista manaderna i okenlandet.

Kram pa er alla!

Hemma i Linköping

Är hemma på visumresa. Sammanfaller turligt nog med påsken och det underbara vårvädret. Bessie och jag gick runt Stångån idag...fick lyckokänslor i hela kroppen!!! Imorgon blir det att fara till Blåkulla...ehh...jag menar Tranås och fira påsk med familjen.

Helgens beachparodi

Lördag morgon och solen lyser. Vi åker till stranden efter lunch. Efter 45 minuters bilfärd kommer vi äntligen fram till närmaste avloppsfria strand - Quarrabulli.

Lite kyligt kanske men vi håller ut.

Oj, vad snabbt den där fronten dök upp.

Och så kom regnet..

Passa er ungar

Det känns som att de inhemska småkillarna blir tuffare och tuffare. Häromdagen när jag promenerade hem från stan tillsammans med några vänner så kom det upp en liten kille (uppskattningsvis cirka 7 år gammal) bakom mig och klatschade till mig rejält på rumpan. Tyvärr blev både jag och mina vänner så överumplade allihopa att vi inte hann reagera innan han var borta. Men det är inte första gången det händer. Tydligen har det blivit lite av en sport för många unga män och småkillar att försöka "ta" på en europeisk kvinna.

Min kompis Klara blev ifattkörd bakifrån av en bil där en man hävde sig ut genom fönstert och daskade till hennes rumpa. Det var en riktigt farlig situation där hon lätt kunde blivit överkörd. Ett gäng äldre män såg situationen och började jaga killen i bilen utan framgång. Så det är ju självklart inte ett accepterat beteende i samhället. Vill poängtera att vi är väldigt välklädda när vi går omkring på stan...om någon trodde något annat.

Nästa gång det händer mig hoppas jag på att vara lite mer snabb i reaktionen. En riktig utskällning skulle kännas gott att få ur sig...

Blind

Om man är här för länge kan man bli både blind och döv. Under tidsperioden precis innan jag förlängde kontraket kände jag att här finns väl inga problem? Man ser saker utan att riktigt se dom längre eftersom man blir så van. Pengarna rullar in och jag kan åka till stranden på helgerna. Livet leker. Maten på Saraya har blivit bättre även om det fortfarande är svindyrt. Folk ropar "Welcome to Libya", "How are you sweetie" och "You are beautiful" på stan. Kan det bli bättre?

Men det räckte att bara skriva på förlängningskontraket så drabbades jag av känslan - hjälp vad har jag gjort. Två månader till? Och helt plötsligt har jag börjat se det där igen som jag månaderna innan bara gick förbi. Som t ex det lilla skjulet 50 meter från huset där jag bor där det bor fyra (minst) afrikanska immigranter inhysta utan vare sig vatten, el eller värme. De bor i något som skulle blivit en transformatorstation till ett höghus som aldrig byggdes klart. Och i ett annat skjul längre bort bor ett annat gäng. Dessa orättvisor. Ibland så står det mig upp i halsen. Om sex dagar ska jag hem på visumresa. Det behöver jag.

Vem vill inte bo i en transformatorstation?

Det är lite jobbigt när det blåser och taket försvinner.

Jag och Ann-Louise

Ann-Louise är en mycket god vän och kollega här i Tripoli. Hennes dotter har tagit den här bilden som är från när vi var i Tunis. Tyckte det var en söt bild...

Gatan

Ja, så här såg gatan utanför mitt jobb ut för några veckor sedan. Om ni inte känner igen er så beror det på att bilden togs i motsatt riktning denna gång. Kolla in grushögarna...kan det vara nåt stort på gång?