Om man är här för länge kan man bli både blind och döv. Under tidsperioden precis innan jag förlängde kontraket kände jag att här finns väl inga problem? Man ser saker utan att riktigt se dom längre eftersom man blir så van. Pengarna rullar in och jag kan åka till stranden på helgerna. Livet leker. Maten på Saraya har blivit bättre även om det fortfarande är svindyrt. Folk ropar "Welcome to Libya", "How are you sweetie" och "You are beautiful" på stan. Kan det bli bättre?
Men det räckte att bara skriva på förlängningskontraket så drabbades jag av känslan - hjälp vad har jag gjort. Två månader till? Och helt plötsligt har jag börjat se det där igen som jag månaderna innan bara gick förbi. Som t ex det lilla skjulet 50 meter från huset där jag bor där det bor fyra (minst) afrikanska immigranter inhysta utan vare sig vatten, el eller värme. De bor i något som skulle blivit en transformatorstation till ett höghus som aldrig byggdes klart. Och i ett annat skjul längre bort bor ett annat gäng. Dessa orättvisor. Ibland så står det mig upp i halsen. Om sex dagar ska jag hem på visumresa. Det behöver jag.
Men det räckte att bara skriva på förlängningskontraket så drabbades jag av känslan - hjälp vad har jag gjort. Två månader till? Och helt plötsligt har jag börjat se det där igen som jag månaderna innan bara gick förbi. Som t ex det lilla skjulet 50 meter från huset där jag bor där det bor fyra (minst) afrikanska immigranter inhysta utan vare sig vatten, el eller värme. De bor i något som skulle blivit en transformatorstation till ett höghus som aldrig byggdes klart. Och i ett annat skjul längre bort bor ett annat gäng. Dessa orättvisor. Ibland så står det mig upp i halsen. Om sex dagar ska jag hem på visumresa. Det behöver jag.
Vem vill inte bo i en transformatorstation?
Det är lite jobbigt när det blåser och taket försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar